”C”-Time! Uppgradera din AW

Fredag eftermiddag,vännerna på plats och veckan skall obduceras inför helgen, eller middagssällskapet har precis presenterats, eller ljusen är tända och middagspreppen är färdig!

Aldrig sitter en coctail så rätt som introduktion till en fantastiskt trevlig stund. Cocktail’s är stilfullt elegant och gott! Det friskar upp hungern, rundar av stresstoppen och stillar blodsockret. En cocktail skall vara kall, komplex och lite eldig. Min god vän ”J” har alltid stilfullt ordnat sig en mis en place för en kyld Dry Martini när vi ses. Oavsett vad som sker sedan har cocktailen gjort ett grundligt jobb för en fortsatt trevlig stund.

För drygt ett år sedan, av en ren slump, läste jag ett cocktailrecept på en coctail som heter  Paper Plane och satte många av Oslo’s bartender på prov för att hitta vem/var de kunde servera den bästa varianten. Vinnare blev tveklöst den som görs på No.19.

I somras då det var slut på Amaro Nonino provade jag med att ersätta det med Hendrick’s Slow Gin. Då jag redan förändrade originalreceptet bytte jag ut citronen mot lime och vips har en ultimat coctail fötts! Slow ginens djupa örtighet och limetorrhetens fräschör tillför både komplexitet och skapar hunger! Friskheten är förförisk och bäddar upp för en fantastisk fortsättning. Då min variant skiljer sig från originalet får den inte heta Paper Plane så den har fått arbetsnamnet ”Tidfält” efter min kollega, och mångåriga sommelieren på Bjertorpsslott. Prova båda och återkom gärna med feedback!

Paper Plane: Lika delar citronjuice, Aperol, Amaro Nonin, Makers Mark

Tidfält: Lika delar Limejuice, Aperol, Haymans’s Slow Gin, Makers Mark

Garnering: Vikt pappersplan;) Glastyp: Coupe Marie Antoinette

Trevlig Helg

Annonser

Storleken och formen har betydelse

Nog har du upplevt något som ser helt oemotståndligt ut, presentationen väcker begär och förväntningen sträcker sig upp mot trädkronorna. Sekunden efter att du njutningsfullt fört  läpparna mot kanten och fyllt munnen, infinner sig en känsla av besvikelse då inget som din mun upptäcker kommer i närheten av den föreställning och förväntning du just hade intalat dig.

Skall du enkelt förstå hur det kommer sig att något som du uppfattar smakar olika beroende på hur det presenteras, häller du upp samma dryck i fyra olika glas. Glasets utformning kan nämligen hjälpa dig att uppleva drycken på olika sätt.

Vår förmåga att detektera smak bygger på att vår tunga och gom har receptorer som skickar signaler till hjärnan om vad som ger dem en retning. Av grundsmakerna så är det bara smaken av beska som alla människor upplever på samma ställe. Det är i svalget och på tungroten. Förklaringen är rent biologisk. Generellt är giftig föda besk och för att människosläktet skall överleva så detekterar vi beska i svalget för att kunna ha möjligheten att kasta upp något som ger oss signalen livsfara. Denna förmåga uppträder först vid tre års ålder (därför reagerar inte spädbarn på beska). Kvinnor har en något högre förmåga att detektera beska av den enkla anledningen att utan dem dör människan ut.

För smaken av sött, salt, surt och umami finns det generella ”zoner” på tungan där smakerna upptäcks. Jag undviker att redovisa var, då det är personligt och du har en stor hjälp av att själv ta reda på var du känner dessa smaker då det är stora individuella skillnader. Ta ett tops och stryk på olika delar av tungan med respektive grundsmak.

Enklast att förklara vikten av kärlets utformning blir att exemplifiera med en kopp kaffe! Vår klassiskt melittabryggda kaffekopp är något som vi alla känner igen och en smak som vi kan enas om med ganska stor samstämighet. Kaffe domineras av grundsmaken beska, därför är också den mest lämpade formen på koppen att den har en bred omkrets. Då presenteras det vi dricker tidigt på tungan och över hela tungan. Skulle du välja en kopp med liten diameter kommer kaffet presenteras bak på tungan och grundsmaken beska kommer att dominera ännu mer.

glas1-2

En champagneflöjt må vara stilig och förmedla viss elegans, tyvärr är det nog den enda fördelen dessvärre. Grundsmaken som dominerar i champagne är syra. En champagneflöjt som har en liten diameter kommer att presentera vinet bak på tungan, vi tappar alla de små fruktiga nyanser som vinet uppvisar i sin attack, kvar står vi med den utvecklade smaken och en markerad syra. Väljer du att servera champagne eller vilket syrerikt vin som helst i ett normalt vitvinsglas kommer du genast upptäcka fruktsötman i vinets attack som kommer att balansera den aggressiva syran.

glas2-2

Talar vi om öl så gäller samma principer. Serverar du ett klosteröl eller en porter ur ett standard pilsnerglas typ Pilsner Urquels, så kommer ölet att presenteras långt bak och inte få möjlighet att ge sig till känna. Öltyper som domineras av beska typ IPA, Dipa eller välgjord Pils mår bäst av att presenteras i ett glas med mediumstor diameter. Är glaset för brett utsätter vi ölet med för mycket syre och ölet kommer upplevas platt eller helt enkelt off. Extremglaset torde vara den typ som Duvel har. Glaset har dels en bred diameter dessutom är kanten svagt böjd  utåt! Här presenteras allt du dricker så tidigt som möjligt och över hela tungan! Dryckens attack är tydlig markerad och den utvecklande smaken blir som ett kreschendo!

Glas vars öppning är mindre i omkrets än glasets ekvator, skall du sällan eller aldrig fylla högre än till just ekvatorn på glaset. Ideén med att smalna av öppningen är att samla upp alla lättflyktiga dofter för att vi som konsumenter skall kunna uppleva hela dryckens alla dimensioner.

Detta är en hel vetenskap, men grunderna är inte så komplicerade utan rätt logiska. Kärlets material är också viktigt, men man kommer långt på glas. Kaffe, The, öl och vin dricker jag aldrig ur papper eller plast behållare. Jag kommer aldrig ha så lite tid att jag måste ta med en espresso i pappmugg! Seriöst! Hur lång tid tar det att stjälpa i sig en espresso? Tror ändå att det mest ologiska vi håller på med är att servera mousserat vin i plastflöjt medan vattenkaraffen och vattenglas står serverat vid sidan av? I ren överlevnadsinstinkt går jag till vattenstationen och tar mig ett riktigt glas. Min devis blir således: ”Hellre Krug ur duralex, än cava i plastglas”!

Svarti Dauði

brennivingron©Fanney

Historien har lärt oss att allt som oftast när statsmakten eller enskilda beslutsfattare går in och begränsar nyttjandet av alkohol så blir effekten oftast den motsatta eller oönskad marknad uppstår (förbudstidens USA)

Island bär på ett unikt exempel där den bästa avsikten med att begränsa alkoholbruk, istället har byggt upp ett unikt ”Varumärke” för alkoholbruk!

 På Island kriminaliserades 1912 alkohol i alla former. Den officiella hållningen varade i 29 år, tills man 1933 skapade ett utskänkningsmonopol av vin och sprit. Öl  som innehöll mer än 2,2% vol. alkohol var fortsatt förbjudet!

 Att alkoholförbudet höll så länge som 29 år i en sjöfartsnation måste ändå anses som en bedrift. Men en omfattande smuggling och svart marknad tvinngade statsmakten att ta nytt grepp, de legalisrade alkoholen under ett försäljningsmonopol. Lågalkoholdrycker som öl, förbjöds för av samma skäl som de nordiska monopolen agerar i dag. Ett av de främsta syfterna monopolen har är att skjuta upp och senarelägga individens ”alkoholintroduktion”, för att på så sätt förhindra alkoholism. Ölet som har förhållandevis lågt alkoholinnehåll och säljs i mindre förpackningar är en alltför tillgänglig produkt och därmed intressant för nya konsumenter. Ett totalförbud för öl skulle därmed hindra ungdommar från att introduceras till alkohol.

 Island har en akevitttradition, mycket snarlik den Svenska och den Isländska staten var tidiga med att framställa national drycken, 1935 lanserade man en snaps gjord på potatissprit som man kryddade häftigt med kummin. Etiketten var svart med samma namn än i dag BRENNIVÍN, men det gavs av statsmakten ett kallenamn «Svarti dauði», Svarta Döden, för att konsumenterna skulle förstå vad bruket av denna dryck skulle kunna komma att leda till.

 Nu blev bruket inte riktigt vad makthavarna hade tänkt sig från början. Med ett begränsat urval på monopolet och att den den inhemska snappsen var attraktivt prissatt så trädde lagen om RPK (Rus per Krona) in. Svarta döden blev huvud ingrediensen och användes som bas till det mesta. Begreppet svarta döden blev synonymt med blandning, och alla krogar hade sin blandning. Problemet var att ingen visste vad det var och alkoholhalten var oklar dessutom var omfattningen så stor av att blanda en lokal svarta döden, att statsmakten trädde in och förbjöd 1985 alla former av lokal mixer!

 Svarta döden förvandlades från produkt till begrepp och kan jämnföras med det norska begreppet ”Pjolter” eller på svenska ”Busgrogg” dvs alkohol blandat med något utan alkohol. Vanligt blev att blanda med den lagliga lättölen, eller Coca Cola (Som Islänningarna dricker mest per capita). Men inte helt ovanligt bland skolungdommar var att man helt enkelt använde vatten att blanda med (häxblandning?).

 Smugglingen och spridningen av svarta döden dräpte till slut ölförbudet, och sedan 1 mars 1989 firas på Island Beer Day!

 Sensmoralen är kanske ändå att inte ens något så hemskt som svarta döden kan hindra oss från våra tungt kulturellt betingade traditioner, utan vi skapar bara nya verktyg för att få fortsätta ta del av det som våra förfäder gjorde!

Iceland has an akevitttradition, very similar to the Swedish and the Icelandic State was early to produce the national drink, in 1935 it launched a schnapps made from potatoes spirits man violently spiced with cumin. The label was black with the same name to this day Brennivín, but it was given by the government a skull name «Svarti Dauði», the Black Death, so that consumers would understand the use of this drink could lead to.

 Now the was  practice became not quite what the rulers had in mind from the beginning. With a limited selection at the Monopoly shelf’s and that the domestic snapps was attractively priced the law of EPK (Effect per crown) was effected. The Black Death became the main ingredient and was used as the base for the moste. The concept of black death became synonymous with the mix, and all the pubs had their blend. The problem was that no one knew what it was, and the alcohol content was unclear, so the government stepped in and banned in 1985 of all forms of local blenders!  

The Black Death was transformed from product to concept and can  be comparable with the Norwegian term ”Pjolter” or in Swedish ”Busgrogg” ie alcohol mixed with something without alcohol. Usual, to be mixed with the legal light beer or Coca Cola (As Icelanders drink the most per capita). But not entirely uncommon among school youths were simply used water to mix it with (häxblandning?).  Smuggling and the spread of the Black Death slew finally the beer prohibition, and since March 1, 1989 is celebrated on the Island Beer Day!  

The moral is perhaps that even something as terrible as the black death can not stop us from our heavy use of cultural traditions, we just create new tools to continue to take part of what our ancestors did!