Svarti Dauði

brennivingron©Fanney

Historien har lärt oss att allt som oftast när statsmakten eller enskilda beslutsfattare går in och begränsar nyttjandet av alkohol så blir effekten oftast den motsatta eller oönskad marknad uppstår (förbudstidens USA)

Island bär på ett unikt exempel där den bästa avsikten med att begränsa alkoholbruk, istället har byggt upp ett unikt ”Varumärke” för alkoholbruk!

 På Island kriminaliserades 1912 alkohol i alla former. Den officiella hållningen varade i 29 år, tills man 1933 skapade ett utskänkningsmonopol av vin och sprit. Öl  som innehöll mer än 2,2% vol. alkohol var fortsatt förbjudet!

 Att alkoholförbudet höll så länge som 29 år i en sjöfartsnation måste ändå anses som en bedrift. Men en omfattande smuggling och svart marknad tvinngade statsmakten att ta nytt grepp, de legalisrade alkoholen under ett försäljningsmonopol. Lågalkoholdrycker som öl, förbjöds för av samma skäl som de nordiska monopolen agerar i dag. Ett av de främsta syfterna monopolen har är att skjuta upp och senarelägga individens ”alkoholintroduktion”, för att på så sätt förhindra alkoholism. Ölet som har förhållandevis lågt alkoholinnehåll och säljs i mindre förpackningar är en alltför tillgänglig produkt och därmed intressant för nya konsumenter. Ett totalförbud för öl skulle därmed hindra ungdommar från att introduceras till alkohol.

 Island har en akevitttradition, mycket snarlik den Svenska och den Isländska staten var tidiga med att framställa national drycken, 1935 lanserade man en snaps gjord på potatissprit som man kryddade häftigt med kummin. Etiketten var svart med samma namn än i dag BRENNIVÍN, men det gavs av statsmakten ett kallenamn «Svarti dauði», Svarta Döden, för att konsumenterna skulle förstå vad bruket av denna dryck skulle kunna komma att leda till.

 Nu blev bruket inte riktigt vad makthavarna hade tänkt sig från början. Med ett begränsat urval på monopolet och att den den inhemska snappsen var attraktivt prissatt så trädde lagen om RPK (Rus per Krona) in. Svarta döden blev huvud ingrediensen och användes som bas till det mesta. Begreppet svarta döden blev synonymt med blandning, och alla krogar hade sin blandning. Problemet var att ingen visste vad det var och alkoholhalten var oklar dessutom var omfattningen så stor av att blanda en lokal svarta döden, att statsmakten trädde in och förbjöd 1985 alla former av lokal mixer!

 Svarta döden förvandlades från produkt till begrepp och kan jämnföras med det norska begreppet ”Pjolter” eller på svenska ”Busgrogg” dvs alkohol blandat med något utan alkohol. Vanligt blev att blanda med den lagliga lättölen, eller Coca Cola (Som Islänningarna dricker mest per capita). Men inte helt ovanligt bland skolungdommar var att man helt enkelt använde vatten att blanda med (häxblandning?).

 Smugglingen och spridningen av svarta döden dräpte till slut ölförbudet, och sedan 1 mars 1989 firas på Island Beer Day!

 Sensmoralen är kanske ändå att inte ens något så hemskt som svarta döden kan hindra oss från våra tungt kulturellt betingade traditioner, utan vi skapar bara nya verktyg för att få fortsätta ta del av det som våra förfäder gjorde!

Iceland has an akevitttradition, very similar to the Swedish and the Icelandic State was early to produce the national drink, in 1935 it launched a schnapps made from potatoes spirits man violently spiced with cumin. The label was black with the same name to this day Brennivín, but it was given by the government a skull name «Svarti Dauði», the Black Death, so that consumers would understand the use of this drink could lead to.

 Now the was  practice became not quite what the rulers had in mind from the beginning. With a limited selection at the Monopoly shelf’s and that the domestic snapps was attractively priced the law of EPK (Effect per crown) was effected. The Black Death became the main ingredient and was used as the base for the moste. The concept of black death became synonymous with the mix, and all the pubs had their blend. The problem was that no one knew what it was, and the alcohol content was unclear, so the government stepped in and banned in 1985 of all forms of local blenders!  

The Black Death was transformed from product to concept and can  be comparable with the Norwegian term ”Pjolter” or in Swedish ”Busgrogg” ie alcohol mixed with something without alcohol. Usual, to be mixed with the legal light beer or Coca Cola (As Icelanders drink the most per capita). But not entirely uncommon among school youths were simply used water to mix it with (häxblandning?).  Smuggling and the spread of the Black Death slew finally the beer prohibition, and since March 1, 1989 is celebrated on the Island Beer Day!  

The moral is perhaps that even something as terrible as the black death can not stop us from our heavy use of cultural traditions, we just create new tools to continue to take part of what our ancestors did!

Annonser

Årets vinnare 2015!

Låt mig ta det från början. Jag skulle aldrig jobba inom restaurang mer!  Ett övervägt beslut jag tog på 80-talet. Mitt vin- och dryckesintresse har alltid varit närvarande, så när möjligheten 20 år senare uppstod att gå Vinkällans dryckesutbildning så tog jag den, och hamnade i restauranglivet igen. Jag pendlade mellan hemmet och Reims i drygt ett år och resultatet blev boken En handbok champagne. Champagne tilltalar mig för att det är så särdeles användbart. Till de flesta maträtter finns det en champagne som passar utmärkt. Och det är just samspelet mellan mat och dryck som är så skojigt att gräva ned sig i.

Av en slump engagerades jag som produktchef för öl och en helt ny värld presenterades för mig. Jag upptäckte att främst det Belgiska ölet har många likheter med just karaktären som vi finner i champagne. Dryckens fräschör byggs upp av en underliggande syra, och fruktighet i olika mognadsgrader ger en personlig karaktär som kompletterar det vi äter till.

Just nu genomgår ölbryggningen en explosiv utveckling och det talas om ”Maskinlager”, ”Micro-” och ”Nanobryggerier”. Kvaliten har jag lättast att finna i den mittersta klassen. Det som utmärker ett bra bryggeri för mig är i likhet med vinmakarna i Champagne, de som hela tiden levererar en konsistent produkt. De finns bryggerier som inte släpper ett dåligt öl. sedan kanske alla typer inte faller mig i smaken, men det är fortsatt ett bra öl även om jag personligen inte tycker det är gott.

För mig slumpade det sig att 2015’s bästa öl kom från samma bryggeri: Brasserie Dupont mest känd för sin Moinette och Saison. La Bière de Belœil och Triomf, är dock de två öl som jag njutit mest av under året. Den förra är en klassisk blond med ett sjukt djup och nästan gräddig presentation medan den senare är rena humorn. Triomf uppplevs som en Lambic men är dessutom lagrad på whiskyfat! I doften och eftersmaken får du tydliga tobakstoner.

La Bière de Belœil är ett öl som passar utmärkt till smakrika rätter på ljust kött eller lättare vilt. Varför inte en kaningryta? Triomf däremot kan hamna tidigt som aperitif till en tung höstmiddag. Kan tänka mig den till ostron eller helt enkelt bara vid pokerbordet och en Monte Christo Edmundo.

La Biere de Belœil-betyg 5/5

Triomf-betyg 4/5

 Right now the beer brewing is undergoing  an explosive phase, and we’re talking about ”Machine Lager,” ”Micro” and ”Nano Breweries”. I most easily find the quality in the micro class. What distinguishes a good brewery, like the winemakers in Champagne, are those who constantly delivers a consistent product. Those are breweries that do not emit a bad beer. Then perhaps all of the beer does not appeal to my taste, but it is still a good quality beer.

 

By coincident, it appears that 2015’s best beers derives from the same brewery: Brasserie Dupont best known for Moinette and Saison. La Bière de Belœil and Triomf, however, the two beers I enjoyed most in 2015. The former is a classic blond with a brutal depth and almost creamy presentation while the latter is pure humor. Triomf  perceived as a Lambic and is also stored on whisky vat! In the aroma and the aftertaste you get clear tones of tobacco.

 

La Bière de Belœil is a beer that goes well with tasty dishes of white meat or lighter game. Why not a rabbit stew? Triomf however, may end up early as an aperitif to a heavy fall dinner. I can imagine serving it together with oysters, or simply at the poker table and a Monte Christo Edmundo.

 

La Bière de Belœil -Rating 5/5

 

Triomf -Rating 4/5