Endast för den kräsne…

I början av april så släpptes äntligen 2015 Arrogant Double Bastard Ale i en begränsad upplaga.

Sedan förra året har ”bastarden” gått ifrån Stone Brewing, för att vara sin egen vilket ligger väl i linje med hela ölets attityd och varumärke.

Om vi tar det från början så var det ett misstag i bryggeriet på Stone Brewing. Av en tillfällighet hade det skapats ett öl som var väsensskilt från vad man tidigare bryggt. Meningen var att man bara skulle skruva till receptet på Stone Pale Ale, men resultatet blev ett öl de inte riktigt kunde bestämma sig för om det var ett misstag eller ej. Ölet tappades på flaskor och fick lugna sig i två år innan man tog upp och provade det igen. Fortfarande var det ett öl som inte liknade något de tidigare gjort, men tveksamheterna gjorde att man släppte ölet ut till publiken som antingen tog det till sig med storm eller hällde ut ölet ur glaset på plats.

En sak är säker, du kommer definitivt ha en uppfattning om ölet. Antingen tycker du att det är det värsta du provat eller så kommer du bli helt betagen och inte vilja ha något annat.

Detta är ett mycket speciellt öl. Det är stort på alla sätt, det smakar massor, har en benhård beska och en eftersmak som håller i sig en timme! Trots att det är så komplext så är det ett väldigt lätt öl att förstå. Ingenting, absolut ingenting kan du missa då det är helt galet stora smaker. Ölets 11% och stora flaska gör att du lätt kan lagra det i 10 år, så du behöver inte känna någon hets att dricka upp det med en gång. Jag kan bara komma på två rätter jag vill servera till detta öl, då det kommer att dominera all annan mat. Jag kommer definitivt att prova det till surströmming och jag tror att det är en hit på Island till deras kæstur hákarl, dvs deras jästa haj!

Betyg 4/5

Annonser

Jag blir gråtmild……………

 

För ett tag sedan konstaterade jag att humlesorten Amarillo är ölvärldens motsvarighet till vinvärldens Pinotage. Ser du namnet på flaskan skall du se det som en uppmaning att undvika. När det är bra så är det fantstiskt, men det är alltför sällan det når dessa nivåer!

Jag och Jerry Lindahl (som minst sagt är väl bevandrad i öl), konstaterade en sen midvinterkväll hur unisont trötta vi var på dessa humlebomber. IPA, APA, DIPA eller vad du nu hittar på den inovativa etiketten. Kanske börjar vi komma tillbaka till där vi var för ett par år sedan? Vad är det för fel på en hederlig äkta pils? Det finns gott om pils med hög beska om det är den du söker. När drack du en Jever senast? Dessutom och kanske det som är lätt att glömma, är att en klassisk Pils fungerar alldelens utmärkt till vårt kök rent generellt

Men….så kommer det. Som jag nämnde i inledningen, ibland vid några få tillfällen har du den kall och skummande i din hand. Ölet som ritar om kartan, som ger nya definitioner och sätter en ny standard.

När Stone’s Ruination kom för över 10 år sedan var det en humlebomb på glas. Sprängfylld med aromatiska och fruktiga smaker. Dessutom avslutades det hela med ett cresendo av stenhård beska som fick mig lyriskt tänka på varunummer åtta (Reimersholms bäska). Den nya Ruination 2.0 har uppgraderats. Ruination’s humletoner kom av Simcoe, Citra och Azacca och ölet var minst sagt brutalt på alla sätt. 2.0 har kompleterats med Centenial och smakerna har gått ihop i ett equilibrium! Det finns inget som spretar i smakbilden utan ölet har blivit helt komplett! Om du lyssnar på Brahms så är det en bra liknelse på hur smakbilden ser ut. Det är stort, brett och kraftfullt i total harmoni!

Betyg 5/5

A while ago, I noted that  Amarillo is equivalent of Pinotage. Do you see the name on the bottle, you should see it as a call to avoid. When it’s good, it’s subtle, but it is too rare it reaches these levels!
Me and Jerry Lindahl (to say the least, is well versed in beer), noted a late midwinternight how tired we were in unison on these hops bombs. IPA, APA, DIPA or whatever you find on the innovative label.

Maybe we’re getting back to where we were a few years ago? What is wrong with an honest genuine pils? There are plenty of pils with high bitterness if it is what you are seeking. When did you have a Jever last? In addition, and perhaps it is easy to forget, is that a classical Pils works well with our Scandinavian cuisine in general.


But …. it will. As I mentioned in the introduction, sometimes, on a few occasions, it is cold and foamy in your hand. The beer that redraws the map, giving new definitions and sets a new standard.

When Stone’s Ruination came over 10 years ago it was a hop bomb on the glass. Bursting with aromatic and fruity flavors. Moreover ended it all with a cresendo of fierce bitterness that made me think of lyrical item number eight (Reimersholms Baska) at the monopoly. The new Ruination 2.0 has been upgraded. Ruination’s hop tones came out of Simcoe, Citra and Azacca and the beer was to say the least brutal in every way. 2.0 has been komplete with Centenial and flavors have joined forces in an equilibrium! There is nothing that sprout in flavor image without the beer has become completely full! If you listen to Brahms, it is a good analogy of how the taste picture looks. It is big, wide and powerful in total harmony!

Rating 5/5